9,3 PÅ Richterskalan av Andreas Norman
”På annandagen 2004 fyllde min far 75 år och vi befann oss på en strand på ön Langkawi i norra Malaysia. Klockan är runt 10.30 och min svägerska ropar, ”vilken stor båt” och jag tittar upp inser att hon inte säger båt utan våg. Jag rusar ut mot min man som håller på att rigga en segelbåt och skriker att han skall komma. Vi hinner upp till strandkanten på hotellet när ”vågen” slår oss. Vi tittar ut mot den thailändska ön som ligger några nautiska mil utanför och ser en jättevåg slå högt upp på klippkanten. Vågen som kom till oss var knapp en meter hög. Då stiger plötsligt vattnet där vi står från absolut ingenstans och vi inser att vi måste springa till högre höjd, vilket vi gör. Väl uppe på hotellet ser vi på CNN och andra kanaler nyheten om en jättestor jordbävning utanför Sumatra, Banda Aceh och tsunamin som följde. Det är ännu alldeles för tidigt att se de enorma konsekvenser som följer. Vi har tur. Datai där vi befinner oss ligger i fel vinkel för vågen och vi klarar oss bra. På Langkawi dog 67 personer men på grannön Penang desto fler.” Min egen historia från denna hemska dag.
Andreas Norman var utskickad till Phuket, Thailand från UD där han precis startat Diplomatprogrammet. Han kommer till ett kaos, ett helvete helt enkelt. Överlevande, döda, ingen kommunikation, ingen ledning, byråkrati (svensk) allt i en enda röra. Inte lätt att komma till utan någon som helst handledning. Kritiken mot den svenska hanteringen är svidande hård från Norman och med all rätt! En kritik som mottogs med ”att vi gjorde inget fel”. En stark eloge till Andreas för vad han gjorde på plats men också att våga stå upp mot överheten.
”Rädslan att falla, förlora all överblick och behärskning som får mig att fäkta vilt, gör mig känslolös, skoningslös.”
Förlag Bonniers 2014
LÄS! LÄS! LÄS!
En Bokresa 